Är ADHD diagnoser oftast fortfarande ett ”läkemedelsregisserat” övergrepp?

Området, som felaktigt benämns ADHD (neuropsykiatrisk “sjukdom” måste utredas med bl.a. qEEG för att seriöst betecknas som ADHD, något som vanligen INTE görs) är fortfarande ej väl förstått – speciellt kunskap och dess praktiska biopsykosocial tillämpning liksom beträffande utredningar, interventioner/förebyggande verksamheter liksom utvärderingar/dokumentationer på individ och normativa nivåer. Vad som kanske är mest ”saknat” är kunskapsutvecklingen inom nutritionen och speciellt gut-brain axeln men också metabolismen som helhet och (neuro)inflammationer komplexitet och hur den kan integreras inom psykiatrin! Men kanske ännu mer att relaterade discipliner utgår ifrån ett evolutionärt perspektiv, speciellt hjärnans utveckling sista c 300.000 åren och hur limbiska systemet och neocortex samverkar i ett extremt komplext systemintegrerat perspektivt som vi först nu börjar ana! Även tillräckligt för att ersätta traditionella psykiatriska och psykologiska paradigm med ett ödmjukt systemintegrerat paradigm där mycket av “läkemedelsfrossan” avlägsnas – en komplext utveckling som naturligtvis orsakar motstånd inom disciplinerna – hur det kan hanteras på ett “alla vinner” (utan läkemedelsintressen) skriver jag om på annan plats, t.ex. Are psychiatric diagnoses meaningless, at best? | Biopsychosocial Medicine – Psychiatric basic problems need at last to be seriously considered also by politicians | Skills before pills – Was Kelly very right and Freud right concerning the importance of non-consciousness? | Healthcreators … and much more to be at my web sites as well as coming …  

Nu till frågan: Är ADHD diagnoser oftast ett ”läkemedelsregisserat” övergrepp mot våra barn som också för psykiatriker, föräldrar och barn bakom ljuset? Rubrik i DN 2014-10-28 – http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fler-med-adhd-ska-fa-battre-stod_4048873.svd: ”Adhd går inte att bota. Det är en funktionsnedsättning som man har hela livet, men det går att lindra symtom och höja funktionsförmågan” – vanligen beskrivs ADHD som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, vilket fodrar en neuropsykiatrisk utredning för att vara en korrekt diagnos.Först – det man inte vetenskaplig ej väl förstås skall inte stämplas som ”ADHD går ej att bota”!  borde först och främst stämplas som ett åtalbart, kriminell uttalade av de som kan uppfattas som seriösa företrädare för medicinsk kunskap!

Dessutom:  Eftersom ovan neuropsykiatriska korrekta diagnoser inte görs i de allra flesta diagnosfallen kan man fråga sig om detta inte är en av de vanligaste icke-korrekta diagnoser som ställs som även inte bara har en destruktiv stämplande effekt utan också motiverar många psykiatriker att skriva ut felaktiga, destruktiva läkemedel som, liksom socker för den som är på väg in i insulin koma har tillfälligt effekt men – i detta ADHD-fallet – långsiktigt är otvetydigt destruktiva, speciellt för barn vars hjärnor är under utveckling. Det är för mig obegripligt att s.k. experter som antagligen anser sig kloka och följande Hippokrates ed kan diagnostisera en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning utan att göra neuropsykiatriska utredningar – att uttrycka sig i termer av ”neuropsykiatrisk disorder” bör ej accepteras utan en neuropsykiatrisk utredning.

Man har alltså inget neuropsykiatriskt underlag! Beteenden man grundar sig på kan lika gärna vara biopsykosocial stress, vilket vi enkelt kan korrekt diagnostisera – men tyvärr ej fått forskningsmedel att genomföra studier, vilket är vad som det medicinska samhället kräver. Ideella insatser hjälper föga när alla kriterier skall uppfyllas för generell (inte individuell, som oftast inte genomförs) forskning på stort antal individer. Samtidigt: Om verkligen en neuropsykiatrisk dysfunktion identifieras kan det finns viss grund för påståendet ovan men sådana neuropsykiatriska undersökningar görs alltså ej för det absolut stora flertalet av diagnoser som ställs på lösa grunder. Allen Frances (ordförande i DSM III som nu kommittén som är psykiatrikernas ”bibel”) ”Vi kunde inte förutse den plötsliga förändring .. på tidigt 1990-tal när läkemedelsföretagen försedde marknaden med nya, dyra läkemedel för ADD och var samtidigt tillåtna att fritt marknadsföra direkt till föräldrar och lärare.

Snabbt var försäljningen av ADHD som en diagnos allestädes närvarande i tidningar, på din TV-skärmen och hos (barn)läkares mottagningar – en oväntad epidemi var född, och antalet ADHD tredubblades.  … Psykiatrin, tidigare för idiosynkratisk och kaotisk, blev nu alltför standardiserad och enkelriktad (simple minded). Träningsprogram fokuserade med omåttlig (excessive) uppmärksamhet på att lära ut diagnoser och inte tillräckligt för att förstå allt annat om/kring patienter. Människor glömde bort Hippokrates visdom: Det är viktigare att känna till personen som har en sjukdom än vad det är för sjukdom en person har´´” (sid 26) – mitt tillägg, något som kännetecknade den gode provinsialläkaren en gång i tiden som kände sina patienter (min översättning) ”Psykiatriska diagnoser är för viktiga för att överlåta till psykiatriker” (sid. 218) Dags för politikerna att initiera en sanningskommission? Referenser: Frances, Allen. (2013) ”Saving normal. An insider´s revolt against out-of-control psychiatric diagnosis, DSM-5, big pharma, and the medicalization of ordinary life” HarperCollinsPublisher

Bo von Scheele

Lämna ett svar