Är ADHD diagnoser oftast ett ”läkemedelsregisserat” övergrepp?

Är ADHD diagnoser oftast ett ”läkemedelsregisserat” övergrepp mot våra barn som också för psykiatriker, föräldrar och barn bakom ljuset? Rubrik i DN 2014-10-28 – http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fler-med-adhd-ska-fa-battre-stod_4048873.svd: ”Adhd går inte att bota. Det är en funktionsnedsättning som man har hela livet, men det går att lindra symtom och höja funktionsförmågan” – vanligen beskrivs ADHD som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, vilket fodrar en neuropsykiatrisk utredning för att vara en korrekt diagnos.Först – det man inte vetenskaplig ej väl förstås skall inte stämplas som ”ADHD går ej att bota”!  borde först och främst stämplas som ett åtalbart, kriminell uttalade av de som kan uppfattas som seriösa företrädare för medicinsk kunskap!

Dessutom:  Eftersom ovan neuropsykiatriska korrekta diagnoser inte görs i de allra flesta diagnosfallen kan man fråga sig om detta inte är en av de vanligaste icke-korrekta diagnoser som ställs som även inte bara har en destruktiv stämplande effekt utan också motiverar många psykiatriker att skriva ut felaktiga, destruktiva läkemedel som, liksom socker för den som är på väg in i insulin koma har tillfälligt effekt men – i detta ADHD-fallet – långsiktigt är otvetydigt destruktiva, speciellt för barn vars hjärnor är under utveckling. Det är för mig obegripligt att s.k. experter som antagligen anser sig kloka och följande Hippokrates ed kan diagnostisera en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning utan att göra neuropsykiatriska utredningar – att uttrycka sig i termer av ”neuropsykiatrisk disorder” bör ej accepteras utan en neuropsykiatrisk utredning.

Man har alltså inget neuropsykiatriskt underlag! Beteenden man grundar sig på kan lika gärna vara biopsykosocial stress, vilket vi enkelt kan korrekt diagnostisera – men tyvärr ej fått forskningsmedel att genomföra studier, vilket är vad som det medicinska samhället kräver. Ideella insatser hjälper föga när alla kriterier skall uppfyllas för generell (inte individuell, som oftast inte genomförs) forskning på stort antal individer. Samtidigt: Om verkligen en neuropsykiatrisk dysfunktion identifieras kan det finns viss grund för påståendet ovan men sådana neuropsykiatriska undersökningar görs alltså ej för det absolut stora flertalet av diagnoser som ställs på lösa grunder. Allen Frances (ordförande i DSM III som nu kommittén som är psykiatrikernas ”bibel”) ”Vi kunde inte förutse den plötsliga förändring .. på tidigt 1990-tal när läkemedelsföretagen försedde marknaden med nya, dyra läkemedel för ADD och var samtidigt tillåtna att fritt marknadsföra direkt till föräldrar och lärare.

Snabbt var försäljningen av ADHD som en diagnos allestädes närvarande i tidningar, på din TV-skärmen och hos (barn)läkares mottagningar – en oväntad epidemi var född, och antalet ADHD tredubblades.  … Psykiatrin, tidigare för idiosynkratisk och kaotisk, blev nu alltför standardiserad och enkelriktad (simple minded). Träningsprogram fokuserade med omåttlig (excessive) uppmärksamhet på att lära ut diagnoser och inte tillräckligt för att förstå allt annat om/kring patienter. Människor glömde bort Hippokrates visdom: Det är viktigare att känna till personen som har en sjukdom än vad det är för sjukdom en person har´´” (sid 26) – mitt tillägg, något som kännetecknade den gode provinsialläkaren en gång i tiden som kände sina patienter (min översättning) ”Psykiatriska diagnoser är för viktiga för att överlåta till psykiatriker” (sid. 218) Dags för politikerna att initiera en sanningskommission? Referenser: Frances, Allen. (2013) ”Saving normal. An insider´s revolt against out-of-control psychiatric diagnosis, DSM-5, big pharma, and the medicalization of ordinary life” HarperCollinsPublisher

Bo von Scheele

Lämna ett svar