ADHD – en myt som omformas till ett resursbeteende

ADHD begreppet/ordet bör ändras efterhand till personer med högintensiva beteende –  High Intense Persons (HIP)

Eftersom det råder stor förvirring kring vad egentligen en diagnos ”är” – liksom dess konsekvenser – så föreslås nedan axiomatiska definitionsinriktad text

Utgångspunkter:

  1. Simplistiska diagnoser av s.k. mentala disorders (som t.ex. de i DSM 5) som ej identifiera biopsykosociala orsaker till (egna och/eller andras) observerade beteenden motsvarar inte kravet på medicinsk diagnos.
  2. Biopsykosociala diagnoser som inte formuleras som avläsbara hypoteser avseenden predicerade utvecklingar motsvarar inte kravet på medicinsk diagnos.
  3. Biopsykosocial medicinsk utredning som inte identifierar kapaciteter och positiva egenskaper utan enbart fokuserar på möjliga (statiska) disorders motsvarar inte kravet på medicinsk diagnos.
  4. Misstänkta symptombeteenden som undersöks och som anses ha livsstilsrelaterade orsaker (varav ett antal kan med dagens kunskap identifierats medan andra kan mer hypotetisk identifieras) bör även kapacitets testas, t.ex. effekt av aktiv och passiv avslappning när det gäller ADHD/HIP analyser.
  5. Vid identifieradADHD/HIP problematik bör biopsykosociala metoder via utbildning och egen skräddarsyende insatser utgöra grund ”behandling” och farmakologiska insatser som tillfälligt komplement (så vida inte livshotande tillstånd identifieras)

Eftersom ADHD begreppet oftast används inom hälso- och sjukvården på ett, på flera sätt, destruktiv sätt – både avseende felaktig diagnostik (t.ex. DSM V) och felaktig, även skadlig på sikt, användning av läkemedel så arbetar vi för att byta ”ord” till Hight Intens Persons (HIP) liksom definitioner och vad som krävs för effektiva utrednings- och åtgärdsmetoder.

Grundlitteratur för HIP-utbildning i termer av kunskapsplattform och åtgärdsprogram: Marthe Burge´s ”The ADD myth; How to Cultivate the Unique Gifts of Intense Personalities”

Till ovan åtgärdsprogram läggs stressmedicinskt biopsykosocial verktygslåda som förmedlar via utbildning och egenaktiviteter inklusive psykofysiologisk stressprofilanalys.

Problemet med dagens attityd mot ADHD/HIP är

  1. Ingen acceptabel diagnosmetod finns (utom möjligen för farmakologiska intressen, som också stödjer patientföreningar). DSM 5 diagnoser utgör i sig inte bara ett destruktivt problem för de som diagnostiseras utan också för samhället eftersom diagnosstämplar får ofta prediktiv effekt och ”låser fast” barn och vuxna som sjuka vilket försvårar effektiva insatser när så behövs.
  2. Läkemedel inte bara är onödigt när relevant kunskap om ADHD/HIP föreligger utan också utvecklar destruktiva effekter på neuropsykofysiologiska system- även i termer av drogberoende. Dessutom är kunskapen om farmakologiska substanser ytterst begränsad, speciellt dess multifaceterade integrerade effekter, vilket i sig manar till yttersta försiktighet även när neurologiska skador identifieras.

Hanteras barn och vuxnas HIP på ett väl kunskapsförankrat sätt utgör IB en tillgång för individer och samhällen (se mer t.ex. Martha Burges bok (”The ADD myth; How to Cultivate the Unique Gifts of Intense Personalities) som utgör den tydligaste integrerade beskrivningen som tills nu publicerats – anser jag!)

 

Bo von Scheele 2013-11-10

Kommentera